Sprängkort — behörigheterna för arbete med explosiva varor

Sprängning används i berguttag, tunnelbyggande, vägbyggen, gruvor, husgrundsschakt i berg och vid rivning. Arbetet är farligt på ett sätt som skiljer sig från de flesta andra byggmoment: felen får konsekvenser omedelbart och över ett stort område, och de drabbar inte bara den som gjorde fel.

Regleringen kommer från två håll samtidigt, och det är källan till de flesta missförstånden. Arbetsmiljölagstiftningen ställer krav på kompetens hos den som utför sprängarbete och på hur arbetet ska planeras och genomföras. Lagen om brandfarliga och explosiva varor ställer krav på tillstånd för att förvärva, förvara, hantera och överföra explosiva varor, och där är det Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som är central tillsammans med kommunen.

Det innebär att en person med rätt utbildning inte automatiskt får hantera sprängmedel, och att ett företag med tillstånd inte automatiskt får låta vem som helst utföra arbetet. Båda delarna ska vara på plats: kompetensen hos personen och tillståndet hos verksamheten, med föreståndare utsedd.

Guiden är en översikt och beskriver inte hur sprängning utförs. Kraven är detaljerade och ändras — kontrollera alltid mot Arbetsmiljöverket och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, och mot den utbildningsordning som gäller i branschen.

Utbildningsvägen

Utbildningarna ges av utbildningsföretag och branschorganisationer och är uppbyggda i steg, där varje steg förutsätter både genomgången kurs och dokumenterad tid i yrket. Man börjar alltså inte som sprängarbas. Den vanliga vägen går via arbete i ett anläggningslag, därefter borrning, därefter sprängarutbildning och först efter flera års praktik den högsta nivån.

Gymnasievägen går via bygg- och anläggningsprogrammet med anläggningsinriktning, och för vuxna via yrkesvux eller arbetsmarknadsutbildning inom anläggning. Det finns också en tydlig väg via gruvindustrin, som utbildar internt och har egna rutiner.

Vilka utbildningssteg som krävs för vilken roll, och hur mycket praktik som ska ligga emellan, framgår av branschens utbildningsordning. Slå upp den aktuella ordningen innan du planerar — den är detaljerad och den ändras.

Utöver sprängutbildningen krävs i praktiken ett antal andra behörigheter för att alls kunna arbeta på en anläggningsarbetsplats. Se listan nedan.

Planeringen — det som avgör om salvan blir säker

Sprängning är till största delen planering. Salvan projekteras i förväg: hålens placering, djup och lutning, laddningsmängd per hål, tändplan och den ordning i vilken hålen ska gå. Det är i planen sprängningen lyckas eller misslyckas, och borrningen är den punkt där planen möter verkligheten — ett hål som avviker några grader får konsekvenser hela vägen genom salvan.

Omgivningen styr lika mycket som berget. Vibrationer fortplantar sig i mark och kan skada närliggande byggnader, ledningar och känslig utrustning, och därför föregås sprängning i tätort av besiktning av grannfastigheter och av vibrationsmätning under arbetets gång. Stenkast är den andra omgivningsrisken och den som gör täckning och avspärrning till moment som aldrig får hastas igenom.

Efter salvan kommer det moment som statistiskt är farligast: kontrollen och hanteringen av eventuella dolor, alltså laddningar som inte gått av. Rutinerna för det är strikta och de finns för att en dola kan detonera under efterföljande arbete — vid skutknackning, lastning eller borrning av nästa salva.

Den som arbetar i ett sprängarlag utan att själv ladda behöver därför förstå hela förloppet. Att veta varför avspärrningen ligger där den ligger är skillnaden mellan att hålla den och att gå förbi den.